Hundarna leker så fantastiskt fint ihop — som om de känt varandra i evigheter. Nu är det bara två dagar kvar innan de åker hem igen, och det känns helt otroligt hur fort tiden har gått. Man hinner knappt blinka innan ännu en lekstund, ännu ett skratt och ännu en lycklig rusning över gräset är förbi.
Idag hittade vi Majas älsklingsboll – den där tunga gröna som hon alltid försöker få grepp om. Svår att lyfta, ännu svårare att springa iväg med… men oj vad lycklig hon blev när hon såg den igen.
Dagens skrivuppmaning: Om du kunde leva om ett år av ditt liv, vilket skulle det vara?
Om jag fick leva om ett enda år av mitt liv, skulle jag välja 1998. April, när vi flyttade till gården. Det året ligger som ett ljust band genom minnet – fullt av förväntan, rörelse och den där pirriga känslan av att allt var möjligt.
Ungarna var 7 och 8 år, precis i den där åldern när världen är ett äventyr och varje dörr, varje sten, varje gammal lada är en hemlighet som väntar på att upptäckas. Och här fanns det mycket att upptäcka. Mark, byggnader, små vrår och stora ytor – en hel gård som plötsligt blev deras lekplats. Föräldrafritt
Vi hade en kompis som hyrde huset som numera är Tobias hus, och hennes två tjejer var i samma ålder som våra söner. Det blev som en liten flock av barn som sprang kors och tvärs över gården, skrattade, hittade på saker, försvann in i skogen och kom tillbaka med jordiga händer och rosiga kinder.
Och jag… jag hade köpt två hästar. En ponny och en travare på 18 år – en exemplariskt trygg nybörjarhäst. Den sortens häst som bär både kropp och själ med samma lugna självklarhet. Att se dem stå där i hagen, att höra hovarna mot marken, att känna doften av hö och vårsol – det var som att en gammal dröm äntligen fick landa. Billy shettis/whels
För det var min dröm sedan jag var liten: att bo på en gård. Att ha djur, mark, frihet. Att leva nära naturen och låta dagarna formas av årstiderna. Och plötsligt stod jag där, mitt i det. Mitt i allt jag längtat efter.
Wow. Vilken lycka.
Det året var början på något större. En ny rytm, ett nytt sätt att leva, en plats som skulle bli hem på riktigt. Och om jag fick leva om ett år – bara ett – skulle jag välja det igen. Utan tvekan.
Dagens skrivuppmaning: Vad är något du gör helt annorlunda än hur du blev uppfostrad?
Mamma hotade alltid med pappa när hon tyckte att vi hade gjort något dumt. Det där klassiska: “Vänta du tills pappa kommer hem!” Sådant har jag aldrig sagt till mina egna barn. Jag har heller aldrig luggat dem, något mamma hade en tendens att göra på mig. Förr var barnuppfostran betydligt hårdare, det går inte att komma ifrån.
Men samtidigt… jag upplevde samhället som tryggare då. Det fanns en sorts gemensam ram, en känsla av att vuxna faktiskt tog ansvar för barn — inte bara sina egna, utan allas. Idag känns det ibland som om ingen riktigt uppfostrar sina barn längre, som om gränserna blivit suddiga och alla går runt och hoppas att någon annan ska ta tag i det.
Det är märkligt hur tiden förändras. Hårdare förr, men tryggare. Mjukare nu, men ibland lite vilsnare. Och mitt i allt försöker man bara göra sitt bästa, på sitt eget sätt.
Gustav sitter tryggt uppe i trädet – lite besviken över att han och Amor inte riktigt nyttjat rampen i år. De smyger bara in för att äta och försvinner sedan igen. Det är bara ett par dagar kvar med Maja och Pärla, men nästa år får vi nog komma på något smartare så katterna känner sig trygga.
